Vända motgång till framgång

Föregående säsong är sammanfattad och analyserad, och man kan kort konstatera att jag gjorde min bästa tävlingssommar hittills med en massa rekord på alla distanser från 800m till halvmaraton. Träningssäsongen 2015-2016 har kommit igång, tyvärr något försenat pga. en liten bristning i underbenet som nu verkar vara under kontroll. På träningsfronten kommer jag inte göra några radikala förändringar eftersom det känns som jag hittat ett rätt fungerande koncept och har mycket utvecklingsmöjligheter ännu. Teknikträningen kommer dock få en större roll i vinterns och vårens träning för att kunna kapa maximalt med sekunder från sluttiden på huvuddistansen 3000m hinder. 

Ibland måste man uthärda lite smärta och inte vika sig för "små känningar", men ännu viktigare är att lära känna sin egen kropp så att man vet vilka varningssignaler man borde lyssna på

Under hösten, framförallt under skadeperioden har jag försökt omfokusera energin och utnyttjat tiden till att jobba en del som lärarvikarie samt sköta mina egna studier för att under vintern och våren kunna hålla mera fokus på idrotten. 

Jag vill påstå att det på något vis är rätt så hälsosamt för en idrottare att vara skadad ibland, inte så att man skulle bli fysiskt bättre av att tvingas hålla paus från sin idrottsgren, men man tvingas tänka till lite extra, tänka genom vad man kan göra under tiden man inte kan syssla med sin primära träningsform (i mitt fall löpning) och hur den stödträningen kan vara till nytta för framtida prestationer. Samtidigt inser man ofta först när man är skadad hur mycket idrotten betyder och man förstår att uppskatta träningen på ett annat sätt när man väl kommer igång igen.

Scenario:
- löpning i mörker och regn
- pulsen 30 slag över det vanliga
- tempo 30s långsammare än normalt
- halva distansen av en normal länk

Känsla:
Sällan har jag njutit så mycket av att löpa. Tungt som tusan samt stelt och onaturligt i hela kroppen, men att uppleva löpning igen var fantastiskt, trots att uppehållet inte varade längre än 3 veckor. Den här känslan kommer man långt med, något att minnas i de tyngsta stunderna. Utvecklingen som idrottare och människa är minst lika viktig som den grenspecifika träningen. Nu känns det bra!