Tävlingsrapport FM22, 3000mhi, Brahestad

Besvikelsen är stor, förhoppningarna om en finnkampsplats försvann halvvägs in i loppet när jag missbedömde höjden på ett hinder och kolliderade rätt kraftigt med vänstra knäet, varpå följde en kullerbytta till ryggliggande bakom hindret. Bråkdelar av en sekund låg jag kvar, men tankarna som hann passera hjärnan var många. Vad hände? NEEJ! Där rök finnkampsplatsen. Bryter jag? Nej jag är inte en sån som bryter. Gick det illa? Kan jag fortsätta?

Sekunden senare var jag återigen på fötter och sprang med sikte på nästa bock, eller ja sprang är kanske att överdriva, haltade är ett mycket mera beskrivande ord. Vänster ben svarade inte alls i frånskjut och rörligheten i det alltmer svullna knäet var rätt så begränsad. Hinderpassagerna blev betydligt mera utmanande i och med att vänster ben var mer eller mindre ur spel, ett flertal nya sätt att ta sig över ett hinder hann jag pröva på, dock inga vägvinnande sådana.

Till mål tog jag mig trots allt, dessutom som förste man över mållinjen tack vare det försprång jag hann få innan kollisionen, ett sista FM guld från junioråren och en klen tröst till en i övrigt stor personlig förlust. Dessutom blev jag första gången under min karriär kallad till dopingtest, skrattretande med tanke på att detta troligen var min sämsta prestation någonsin (resultatmässigt jämfört med maxnivå).

Morgondagens start på 5000m ser jag för tillfället ut att vara tvungen följa från läktarplats, men å andra sidan är inte ett FM guld på paradgrenen 3000m hinder ett så dåligt sätt att avsluta min sista säsong som junior på.