Moder jord - med eller mot?
I väntan på nästa tävlingsstart, som är 3000m på söndag i Lahtis tänkte jag ge mig i kast med ännu ett inlägg om mitt synsätt på ett par saker.
Jag tänker börja med moder jord, och kanske främst väder och vind i tränings- och tävlingssituationer. Folk gnäller, folk gnäller så oerhört. För att det blåser, för att det är kallt, för att det regnar, för att det snöar, för att det är halt osv. Jag har själv varit en sådan (nej, ja hävdar inte att jag varit som "folk", men jag har gnällt på vädret såsom folk gör) och därför känns det på något vis lättare att skriva om det. Okej, jag har fortsättningsvis lite problem med när det är halt, för jag känner i varje steg på is hur jag tvingar mina ben att jobba lite för mycket för att hålla mig lodrät och att risken för belastningsskador ökar markant. Men den delen jobbar jag på, och i mån av ekonomisk och praktisk möjlighet så styr jag gärna kosan söderut till bar mark när det blir längre perioder av is på hemmaplan, alternativt löper jag i hall eller på löpmatta.
Nåväl, det var min största förlust mot moder jord, däremot har jag några andra delområden jag numera anser mig vinna, åtminstone till viss del. När det är kallt i Finland, och nu pratar jag om kallt på våren, hösten och sommaren, alltså plusgrader, då finns det ju kläder som håller kroppen varm, varför ska man då gnälla på vädret?
Om det t.ex. är 10 grader och regnar lite och ännu till blåser rätt hårt och det står banträning på programmet, då har man ett par alternativ, och som långdistansare har man knappast så snabba drag att man behöver vara lika rädd för bristningar och sträckningar som en sprinter eller hoppare i kyligt väder. Ett alternativ kunde vara att flytta träningen inomhus och ett annat att flytta träningen till en annan dag och hoppas på "bättre väder", men det alternativ jag absolut föredrar är att genomföra träningen som planerat av två skäl:
1) även om vädret kan påverka tiderna negativt så får man ändå samma belastning till stånd och kanske mera och man får per automatik lite mera löpspecifik styrka från motvinden. De planerade tiderna kan man justera för att kompensera det tyngre vädret, men träningen blir densamma i det stora hela.
2) i Finland, och utomlands också för den delen, är sommarvädret till stor del "dåligt" om man vill ha vindstilla, varmt och uppehåll, så varför ska man inte träna i sådant väder som man senare kommer vara tvungen att tävla i? Tävlingar flyttar man inte för lite regn eller vind, FM medaljerna delas ut till de tre bästa i just den tävlingen oberoende av resultaten.
Somliga kan hävda att man får ut mera (fysiskt och tekniskt) av att göra träningen i ypperliga förhållanden, som man kanske kan få genom att löpa den inomhus, och det kan jag kanske köpa, men samtidigt hävdar jag att man vinner minst lika mycket i mental styrka för att man sedan vet att man klarar av "uselt" väder och är redo att tävla i det om man förberett sig och tränat i motsvarande och ännu sämre väder. Då går inte heller en massa energi åt i onödan över att grubbla på det dåliga vädret innan start utan man kan fokusera på sin uppgift att prestera bästa möjliga resultat utgående från nuläget. Man får ett stort övertag jämtemot sina grubblande och gnällande motståndare.
Utgå från nuläget
Det förflutna har redan passerat och det är precis som med vädret, det kan vi ingenting åt. Att grubbla över det förgångna är återigen som med vädret, att sätta energi på oväsentligheter som inte tar oss framåt. Visst, till viss del kan det vara värt att analysera misstag i det förgångna och lära sig inför framtiden, men måtta med allt. Säg att man nyss fått en idrottsskada i skick och man kan börja löpträna igen efter ett uppehåll på några veckor, då är det ganska lätt att bli för ivrig och försöka ta igen de förlorade veckorna när man i bästa fall kunnat göra alternativträning och kanske styrketräna. När kroppen just har börjat tolerera löpträning är den också som mest känslig, då skulle det gälla att ha is i hatten och verkligen våga göra smarta val som är vinnande på längre sikt för att undvika bakslag när kroppen inte riktigt hinner med efter uppehåll. Detta kan jag av erfarenhet säga att är mycket lättare sagt än gjort och samtidigt tror jag de allra flesta idrottare någon gång har förivrat sig efter en skadeperiod, och detta blir helt naturligt ännu svårare ju närmare tävlingssäsongen det går när man självklart vill komma i tävlingsskick så fort som möjligt.
För att inte tala om vad som krävs för att få oss löpare att inse att det inte längre löns att springa...
Idrottare överlag är rätt så envisa att träna oberoende av hur det känns, och till en viss gräns är detta en bra egenskap för att nå toppen, men samtidigt är det en farlig egenskap som kan köra en i fördärvet. Det gäller att lära känna sin egen kropp och lära sig tolka dess signaler för att kunna avläsa tex. om det är en känning i muskulaturen av lite träningsvärk som släpper efter hand eller om det är början till en belastningsskada som skulle kräva avlastning/behandling/vila. Många gånger vill man lite för mycket för sitt eget bästa och sliter på med smärta i träningen lite för länge, och först när det inte längre går att ta sig fram accepterar man att något är fel.
Latheten kamouflerad
Latheten är ju samtidigt en liten bov som gärna kamouflerar sig som trötthet och man blir då tvungen att känna efter mycket noggrannt för att kunna avgöra om det är latheten som leker eller om kroppen är sliten och man borde låta kroppen återhämta sig istället för att köra vidare. Samma gäller när de första sjukdomssymptomen alarmerar, det kan vara svårt att känna igen dem och misstolka det som exempelvis lathet eller kanske träningsvärk. Dessa är små saker som är väldigt svårt att lära sig via annat än misstag, men lär man sig efter första gången har man ännu inte förlorat speciellt mycket. Llär man sig inte lyssna på kroppen och bromsa i tid hamnar man lätt in i en ond cirkel samtidigt som osäkerheten och självförtroendet rasar. Nu menar jag inte att alla som har blivit sjuka eller skadade får skylla sig själv, utan mera att ju bättre man känner sin kropp, desto större är chansen att man kan förhindra sjukdom och skador i ett tidigare skede. Faktorerna som påverkar är väldigt många i båda fallen och åtgärderna i tidigt skede spelar stor roll, såväl genom stödträning som via kosten och sömnen.
Utan att desto mera gå in på stödträning, kost och sömn avslutar jag denna gång här. Dessa tre kanske kan bli aktuella för nya skriverier om feedbacken och skrivarglädjen håller samma nivå som hittills.