Lissabon halvmaraton
Efter att illamåendet efter debuten på halvmaraton i Vasa hade lagt sig kröp det fram en god eftersmak som ledde till att jag började leta nya lopp och några timmar senare var jag anmäld till Lissabon halvmaraton som gick av stapeln i söndags. Några dagar i ett av mina favoritländer har återigen gett mig mera än jag väntade mig, dock förblev resultatet något i underkant när jag överskred mållinjen på 1.12,53 (PB: 1.11,03 -14) på en 22:a plats.
Innan starten kände jag mig väldigt osäker på hur formen är och vad jag är kapabel till för tillfället, och väl vid startlinjen var osäkerheten ännu större eftersom arrangemanget kring starten var väldigt svag och en uppvärmning var omöjlig att genomföra. Ett halvmaraton utan uppvärmning, ja, man kan väl värma upp under de första kilometrarna? Så blev det i alla fall denna gång och förvånansvärt bra kändes det i benen att rusa iväg, däremot var det slalomlöpning av svårighetsgrad 2.0 som gälde för att ta sig om de stora mängder långsamma löpare som av någon märklig orsak blivit placerad i nån slags VIP startgrupp framför oss "vanliga" löpare.
På något vis kom jag mig ändå iväg i ett hyggligt tempo och t.o.m lite hårdare trots att uppvärmningen uteblivit, vid löpta 3km visade klockan 9.45 och jag låg i klar rekordfart och ännu vid 10km kändes benen medgörliga och tempot var rekordtempo om än något lugnare än början. Vid 12,5km svängde banan in längs med vattnet och de kommande kilometrarna bestod av ett lätt motlut i en mindre lätt motvind. Där började tempot sjunka och tiden rinna iväg, detta gällde inte bara mig med tanke på att jag alltfortfarande plockade ryggar och ingen kom om bakifrån. Tempot som i början legat kring 3.15/km började nu visa i trakterna av 3.35/km och rekordet flög sin kos i samma fart som vinden.
Jag fortsatte trots allt kämpa och insåg att kroppen i övrigt åtminstone svarade bättre på den långa tävlingsansträngningen eftersom inga kramper eller magbekymmer uppenbarat sig ännu. Med 2km kvar till mål kom vi in i lite mera skyddad miljö, men asfalten vi sprang på övergick samtidigt till kullersten, så tempot förblev närapå detsamma till en början, men efter en brann nerförsbacke en kilometer före mål lyckades jag höja tempot och bjuda den ivriga publiken på en riktig spurt och kunde plocka en sista placering på upploppet vilket alltid ger en viss tillfredsställelse trots att tiden inte var något speciellt.
Team Novia - bästa nordborna i herr- och damklassen (Camilla Richardsson 10:e dam)
Mycket nöjd med mitt impulsbeslut är jag trots allt. Erfarenheten och upplevelsen kan ingen ta ifrån mig, nästa gång jag löper i ett lika stort lopp kan det vara en viktig tid eller placering jag kämpar fö och då är det bra att ha erfarenhet av liknande för att kunna fokusera mera på det väsentliga. Dessutom fick jag för första gången sedan jag började läsa portugisiska i höst praktisera lite i verkliga livet.
Nu ska kroppen få återhämta sig och sedan kör jag igång med träningen på riktigt igen.